Tidens vindar

Robotgräsklipparen tuggar på och kör över de nedfallna Sävstaholmäpplena på gräsmattan. Det är knappast så det är tänkt att man ska göra äppelmos. Men så gör vi moderna människor. Vi som inte hinner vara hälften så husmodersaktiga som man var förr.

Robotmosade äpplen är kanske inte det värsta när allt kommer omkring. Snarare ett I-landsproblem. Värre är väl då allt som händer i världen. Stormarna över Florida, till exempel. När jag i radio hörde en kvinna, som var på väg att i bil med hund och två barn evakueras från något drabbat område tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är som bor just här. Hittills har vi varit ganska förskonade från naturkatastrofer och krig. Okej, jag kommer ihåg stormen Gudrun. Min far hade en vecka före stormen avverkat sin skog i Dannike. Sällan har jag sett en sådan nöjd far. Om han hade väntat med att avverka kanske de präktiga granarna varit småflis och föga värda efter Gudruns framfart. På vårkanten var jag med och planterade späda granplantor på pappas hygge i Dannike och precis den gången berättade jag för mina föräldrar att jag väntade mitt första barn.

Det har blåst många vindar sedan dess. Stormar har kommit och gått. Per och allt vad de har hetat. Och så nu, om man lyfter blicken och kikar bort mot Karibien. På något sätt kan jag tycka att naturkatastrofer är okej. De är liksom oundvikbara. Naturens lagar är något som vi bara får underkasta oss. Men förstörelse och förgörelse som planerats i minsta detalj är något som är svårare att förstå. Vi har väl tillräckligt mycket elände i världen ändå, i form av svält och naturkatastrofer, utan att vi behöver anstränga oss? Även tillsynes oskyldiga ungdomsstreck, som att stöka ned i pelarhallen på Stenbocksskolan eller att elda och paja sittbänkar på Bogesundsskolans gård förefaller onödiga.

Jag kanske i de undre tonåren har sparkat på en och annan lyktstolpe i Fristad för att se om dessa skulle slockna. Förlåt Fristad! Men nu efteråt är det svårt att förstå hur det kunde vara roligt att förstöra något. Spänningssökeri kan man nog sammanfatta det hela. Tur att jag har vuxit upp till en ansvarstagande mor som inte håller på med utplånande av gatubelysningssystem. Dock har jag fortfarande inte kammat ihop tillräckligt många vuxenpoäng för att få till några burkar äppelmos.

Blogg arkiv

  • Vardagslivet i 230 krönikor

    Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

    Läs mer
  • Loppis-röra!

    Vi kommer nog i ordning på det nya stället lite snabbt och lätt. Det kommer att bli militärisk disciplin på både folk och ting och ordningen i skåp och lådor kommer att vara husmodersbloggs-exemplarisk.

    Läs mer
  • Gott om flamingos men brist på kaffe

    Det dröjde länge innan jag skulle förstå att förekomsten av en flamingo utanför husvagnen eller husbilen har en hemlig, symbolisk innebörd.

    Läs mer
  • Hej då, Villastan!

    Det kanske inte är en slump att de mest fridfulla ögonblicken för en småbarnsmamma infinner sig bakom en låst badrumsdörr. Jag står med mina bara fötter mot den svala emaljen i det tomma badkaret. Älskar perspektivet över trädgården som man får just från det här lilla fönstret, som är insprängt i badrumskaklet.

    Läs mer
  • Fyra veckor utan jobb?

    När du läser detta har jag precis tagit semester. Fyra lättjefulla veckor ligger som ett blankt blad framför mig. Eller där ljög jag kanske lite.

    Läs mer