Stoppa tiden eller stoppa strumporna?

Jag har inte pratat i telefon som enda aktivitet sedan min förstfödda såg dagens ljus, för fem och ett halvt år sedan. Stick i stäv med mindfulness-filosofin gör jag minst fem, nåja tre, saker samtidigt.

Stoppa tiden eller stoppa strumporna?

Jag har inte pratat i telefon som enda aktivitet sedan min förstfödda såg dagens ljus, för fem och ett halvt år sedan. Stick i stäv med mindfulness-filosofin gör jag minst fem, nåja tre, saker samtidigt. I ett försök att sätta nytt personbästa i effektivitet ringde jag min mor härom dan, samtidigt som jag hängde tvätt. Parallellt höll jag ett vakande öga på tiomånaderstjejen, som satt på tvättstugegolvet och lekte med klädnypor.  –Vad  gör du, då? undrade jag lätt andfådd. Man blir ju det av att hänga tvätt med båda armarna, samtidigt som man håller telefonen mellan dubbelhakorna och axeln.   –Dricker vin och löser korsord, löd svaret. Gaah! Inte för att jag tänker starta ett facebook-uppror mot er pensionärer, men ni provocerar mig något så fruktansvärt. För att ni har så mycket tiiiiiiiiid!

Naturligtvis unnar jag er som varit yrkesverksamma i kanske femtio år att slippa ekorrhjulet. Det är bara det att det stressar mig så att se hur ni: Vädrar kappor och borstar skor och krattar löv och plockar svamp och kokar sylt och planterar om växter och tvättar bilen och servar cykeln och målar om postlådan.  Husmodern i mig vill ju också göra allt det där! Jag vill borsta och impregnera vinterskorna och stoppa tidningspapper i dem och ställa undan dem till nästa vinter. Istället ligger de i en sorglig, smutsig hög och blandar sig med de färgglada sommarskorna. Jag vill att mina barn ska få se hur jag kokar antioxidantspäckad sylt av det svenska, blå superbäret. I verkligheten tror mina kids att sylt måste komma från såna där plastkorvar som man köper på ICA.

Trots allt inser jag min begränsning och har någotsånär förlikat mig med kompromissernas vardag. Det retar mig dock att när man pratar med en pensionär om dennes tid som småbarnsförälder så förefaller det som om det minsann hanns med att: Koka minst hundra flaskor saft och sextio burkar sylt om året. Och var barnen kinkiga på den tiden? Nej, de var så fogliga så. De följde snällt med ut i ödemarken på blåbärssafari och lekte med kottar medans mamma och pappa fyllde tiolitershinken en sju åtta gånger.

Kanske är det bara att inse att man fick mer gjort förr i tiden? På kvällen lyste flitens lampa och det stoppades strumpor. Man satt baske mig inte och facebookade! Jag hittade en sån där trägrej, som man förr använde när man stoppade strumpor, i föräldrarnas torp häromdan. Jag frågade om inte jag kunde få den. Så nu ligger den likt ett vackert museiföremål i bokhyllan och minner om en tid – före Facebook.

Blogg arkiv

  • Vad är en lugn tevekväll?

    Mandelmanns. Bron. Alpin skidåkning. En massa teveprogram diskuteras i fikarummet på jobbet. Som vanligt kan jag inte vara med i debatten. Att se ett program på bästa sändningstid existerar inte hemma hos mig. Då gör jag helt andra grejor.

    Läs mer
  • Mycket liv för befarad död

    - U-port är döööööd! ropade barnen med en mun. – Vad? Har Ulricehamn dött? Eller festivalen? undrade en förvirrad mammahjärna. Det var förstås hamstern de åsyftade. Dvärghamstern, som råkar heta U-port, närmar sig ålderdom med sina två år, så visst kunde det vara så illa.

    Läs mer
  • En resumé

    Så här några dagar in på det nya året känns det naturligt att summera år 2017. Det började inte så bra. Mannen fick magsjuka på nyårsafton och drog sig undan vid tiosnåret. Själv stod jag utanför huset med de äldsta barnen vid tolvslaget och tittade på raketer. Jag höjde mitt glas mot grannfrun som också var ute och betraktade skådespelet.

    Läs mer
  • Årets julklapp = bekvämlighet

    Så hände det sig att undertecknad gick ut att ställa ett fat med gröt till småtomtarna i trädgården. Jag är alldeles övertygad om att det finns småväsen och att de servar robotgräsklipparen till nästa säsong.

    Läs mer
  • Där gick det lucia-tåget

    - Jag kommer aldrig att bli lucia på Vistaholm. Nioåringen säger det krasst och med en gnutta nyvunnen livsvisdom, tycks det. Det är kallt och mörkt på hemvägen från skolan. Ja, vad säger man som tröst?

    Läs mer