Stoppa tiden eller stoppa strumporna?

Jag har inte pratat i telefon som enda aktivitet sedan min förstfödda såg dagens ljus, för fem och ett halvt år sedan. Stick i stäv med mindfulness-filosofin gör jag minst fem, nåja tre, saker samtidigt.

Stoppa tiden eller stoppa strumporna?

Jag har inte pratat i telefon som enda aktivitet sedan min förstfödda såg dagens ljus, för fem och ett halvt år sedan. Stick i stäv med mindfulness-filosofin gör jag minst fem, nåja tre, saker samtidigt. I ett försök att sätta nytt personbästa i effektivitet ringde jag min mor härom dan, samtidigt som jag hängde tvätt. Parallellt höll jag ett vakande öga på tiomånaderstjejen, som satt på tvättstugegolvet och lekte med klädnypor.  –Vad  gör du, då? undrade jag lätt andfådd. Man blir ju det av att hänga tvätt med båda armarna, samtidigt som man håller telefonen mellan dubbelhakorna och axeln.   –Dricker vin och löser korsord, löd svaret. Gaah! Inte för att jag tänker starta ett facebook-uppror mot er pensionärer, men ni provocerar mig något så fruktansvärt. För att ni har så mycket tiiiiiiiiid!

Naturligtvis unnar jag er som varit yrkesverksamma i kanske femtio år att slippa ekorrhjulet. Det är bara det att det stressar mig så att se hur ni: Vädrar kappor och borstar skor och krattar löv och plockar svamp och kokar sylt och planterar om växter och tvättar bilen och servar cykeln och målar om postlådan.  Husmodern i mig vill ju också göra allt det där! Jag vill borsta och impregnera vinterskorna och stoppa tidningspapper i dem och ställa undan dem till nästa vinter. Istället ligger de i en sorglig, smutsig hög och blandar sig med de färgglada sommarskorna. Jag vill att mina barn ska få se hur jag kokar antioxidantspäckad sylt av det svenska, blå superbäret. I verkligheten tror mina kids att sylt måste komma från såna där plastkorvar som man köper på ICA.

Trots allt inser jag min begränsning och har någotsånär förlikat mig med kompromissernas vardag. Det retar mig dock att när man pratar med en pensionär om dennes tid som småbarnsförälder så förefaller det som om det minsann hanns med att: Koka minst hundra flaskor saft och sextio burkar sylt om året. Och var barnen kinkiga på den tiden? Nej, de var så fogliga så. De följde snällt med ut i ödemarken på blåbärssafari och lekte med kottar medans mamma och pappa fyllde tiolitershinken en sju åtta gånger.

Kanske är det bara att inse att man fick mer gjort förr i tiden? På kvällen lyste flitens lampa och det stoppades strumpor. Man satt baske mig inte och facebookade! Jag hittade en sån där trägrej, som man förr använde när man stoppade strumpor, i föräldrarnas torp häromdan. Jag frågade om inte jag kunde få den. Så nu ligger den likt ett vackert museiföremål i bokhyllan och minner om en tid – före Facebook.

Blogg arkiv

  • Tunnelseende – en fördel när man passerar Ulricehamn

    Jag åker där varje dag, hem från jobbet. Ändå kan jag inte sluta tänka på att när man tror att man ska få se ljuset i tunneln, snart ute ur vistaberget, så ser man istället en stor skrotanläggning, som på något tragikomiskt sätt ska välkomna utifrånkommande till Ulricehamn.

    Läs mer
  • Vårt öde står skrivet i stenen

    Det var en sån där regnig tisdag. Jag hade sovit fyra och en halv timme på natten och var väl rätt radiostyrd när jag gick från utfört värv på jobbet till bilen en tio minuters promenad bort. När jag var i höjd med min gamla boråsetta, som jag bebodde för tolv år sedan, såg jag något i ögonvrån. En slät sten låg på det lilla elskåpet, bredvid trottoaren. Vänd mig! stod det skrivet med bläckpenna på stenen. Först gick jag förbi, men kunde inte låta bli att gå tillbaka och vända på stenen. Du är vacker, stod det på stenens undersida.

    Läs mer
  • Ett glas för mycket

    -Det är glas här! Tvååringen ropar från trappan som leder upp till andra våning. Han har rivit ned ett prydnadsglas från fönstret och står mitt i splittret som spridit sig till vartenda trappsteg. Självklart är jag ensam hemma med alla barnen.

    Läs mer
  • Busa eller inte busa?

    -Mamma, får vi busringa? frågar elvaåringen och hennes kompis. Vad svarar man på det? Som tio-elvaåring började min egen fascination för gäckande av vuxenvärden, som att busringa och spionera.

    Läs mer
  • Många presenter för säkerhets skull

    - Det är ju nästan så att man skulle ha ett brännbollsträ i sovrummet, sa mannen. – Det har vi, svarade jag. Vi hade pratat om hur man skulle agera om det kom en inbrottstjuv om natten och när jag plockade fram nyss nämnda vapen ur garderoben såg han mäkta förvånad ut.

    Läs mer