Ska jag hit - eller kanske dit?

Men hur svårt kan det vara att komma ihåg var i parkeringshuset man ställde bilen? Det kan vara jättesvårt. I alla fall om man som jag inte lider av dåligt lokalsinne utan av TOTAL AVSAKNAD av lokalsinne.

Ska jag hit – eller kanske dit?

                                            

 

Men hur svårt kan det vara att komma ihåg var i parkeringshuset man ställde bilen? Det kan vara jättesvårt. I alla fall om man som jag inte lider av dåligt lokalsinne utan av TOTAL AVSAKNAD av lokalsinne. Jag vet inte vad Gud hade för avsikter med att se till att en tårtbit i min hjärna fattades, precis där lokalsinnet skulle ha suttit.  Var det kanske meningen att jag skulle vara känd i släkten som den som åker tre varv i rondellen och får söka igenom parkeringshusets alla våningsplan minst fem gånger innan jag hittar bilen?

Jag ska inte lasta Gud för min oförmåga att navigera i allt från datormiljöer till varuhus. Det är mer mammas fel. Eller rättare sagt – jag har ärvt denna anti-talang av henne. Nyss kungjorde hon för mig hur hennes dåliga lokalsinne spelat henne ett spratt under en hotellweekend i Kalmar tillsammans med min far. Det lät så här:

 –På eftermiddagen när jag skulle fixa mig för supén, så upptäckte jag att jag glömt kammen hemma, så jag gick in till stan för att köpa en.  Jag kom inte ut på samma sida av varuhuset som jag gick in, så sedan hittade jag inte tillbaka till hotellet. Åtminstone inte på två timmar. Jag hade inte med nyckeln till rummet, för jag skulle ju inte vara borta så länge. Väl tillbaka var rummet låst och Donald öppnade inte fastän jag bankade på dörren allt vad jag kunde. Jag gick då ner till receptionen och bad dem låsa upp vårt rum och sa att min man förmodligen var ute och letade efter mig.  En portier följde med mig och låste upp. Det var fel rum! Jag kom på att vi hade rummet jämte och knackade där. Då kom Donald och öppnade!

En annan gång hade mamma till uppgift att representera en mässmonter i tjänsten. Hon gick iväg för att hämta en kopp kaffe och hittade sedan inte tillbaka till montern. Ja, dåligt lokalsinne är allt ett opraktiskt handikapp!

När jag själv gjorde praktik på en folktandvård under slutfasen av tandsköterskeutbildningen fick jag skämmas för min oförmåga att hitta rätt. Klädd i vit rock ropade jag upp patienten i väntrummet. Vi småpratade i korridoren mot behandlingsrummet, som sig bör. Sedan öppnade jag dörren till rummet där rotfyllningen skulle äga rum, log brett och sa  –Varsågod! Där stod en skurhink och två golvsvabbar. Det var städskrubben.  Patienten tog mig om axlarna och sa - Lella tös, jag har vört patient här i tjugefem år. Jag sa visa dek var rummet ä!

Det var inte för inte jag under skoltiden fick dras med mitt alias ”Staffan Westerberg”.  Är man vilse i pannkakan, så är man.

Blogg arkiv

  • Vardagslivet i 230 krönikor

    Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

    Läs mer
  • Loppis-röra!

    Vi kommer nog i ordning på det nya stället lite snabbt och lätt. Det kommer att bli militärisk disciplin på både folk och ting och ordningen i skåp och lådor kommer att vara husmodersbloggs-exemplarisk.

    Läs mer
  • Gott om flamingos men brist på kaffe

    Det dröjde länge innan jag skulle förstå att förekomsten av en flamingo utanför husvagnen eller husbilen har en hemlig, symbolisk innebörd.

    Läs mer
  • Hej då, Villastan!

    Det kanske inte är en slump att de mest fridfulla ögonblicken för en småbarnsmamma infinner sig bakom en låst badrumsdörr. Jag står med mina bara fötter mot den svala emaljen i det tomma badkaret. Älskar perspektivet över trädgården som man får just från det här lilla fönstret, som är insprängt i badrumskaklet.

    Läs mer
  • Fyra veckor utan jobb?

    När du läser detta har jag precis tagit semester. Fyra lättjefulla veckor ligger som ett blankt blad framför mig. Eller där ljög jag kanske lite.

    Läs mer