Precis som julsenap!

En gång i våras smög jag in på det centrala apoteket och ställde mig att titta i hyllan där graviditetstesten hänger. Oroligt kikade jag över axeln för att säkerställa att ingen jag kände skulle förstå vad jag var på väg att köpa.

Precis som julsenap!

 

En gång i våras smög jag in på det centrala apoteket och ställde mig att titta i hyllan där graviditetstesten hänger. Oroligt kikade jag över axeln för att säkerställa att ingen jag kände skulle förstå vad jag var på väg att köpa. När jag väl stod i kassan med mitt Preg-test skickade den vänliga expediten med en burk julsenap, som blivit över från julens kommers. Det där med julsenapen tyckte jag var lite komiskt, men den har minsann kommit till användning under hela året, utstruken på diverse korvar och hamburgare.

Ungefär nio månader senare, den tjugoförsta december, hastade jag in till ett annat apotek, det vid Hälsobrunnen. Ärendet var primärt att skamset betala det läppcerat som fyraåringen av misstag smugglat med sig hem tidigare under dagen. –Är skinkan griljerad än, då? undrade den manliga expediten.  –Nej, men vi ska göra det ikväll, så det är bäst att jag köper en burk julsenap! svarade jag. Innerst inne var jag inte säker på om vi skulle hinna med skinkan, eftersom jag hade börjat få starka, skärande värkar. Jag kom att tänka på det märkliga faktum att jag nu, bara timmar innan jag skulle ge mig av till förlossningen, inhandlat julsenap – samma sort som jag blev tilldelad när jag köpte gravidtestet.

Skinkan blev klar och barnvakt tillkallades. Vid midnatt bar det av till förlossningen – samma natt som jag lite skämtsamt i förra krönikan förutspådde att jag skulle ligga på ”tryckeriet” i Borås. Klockan fem på morgonen den tjugoandra december fick jag världens bästa pröjs för något som väl ändå får kallas för fem timmars obekväm arbetstid. Vår fjärde dotter, som anlände dagen efter vintersolståndet, kom verkligen med ljuset och en ny dag började gry runt lasarettsgården. Gläntade man lite på persiennen kunde man se snöflingor som sakta dalade ner i morgonljuset.

Vid niosnåret skjutsade en barnmorska upp mig i rullstol till BB-hotellet. Det gjorde inget att hennes kort funkade dåligt i hissen. Tack vare en ofrivillig kulvert-sightseeing kunde jag prata lite extra med barnmorskan, som visade sig vara från Ulricehamn.

Nu sitter jag här, fem dagar in på det nya året, med det nya livet i famnen. De små benen spjärnar mot min arm, där hon ligger på amningskudden och jag kan konstatera att hon är precis som julsenap – söt och stark!

Blogg arkiv

  • Vardagslivet i 230 krönikor

    Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

    Läs mer
  • Loppis-röra!

    Vi kommer nog i ordning på det nya stället lite snabbt och lätt. Det kommer att bli militärisk disciplin på både folk och ting och ordningen i skåp och lådor kommer att vara husmodersbloggs-exemplarisk.

    Läs mer
  • Gott om flamingos men brist på kaffe

    Det dröjde länge innan jag skulle förstå att förekomsten av en flamingo utanför husvagnen eller husbilen har en hemlig, symbolisk innebörd.

    Läs mer
  • Hej då, Villastan!

    Det kanske inte är en slump att de mest fridfulla ögonblicken för en småbarnsmamma infinner sig bakom en låst badrumsdörr. Jag står med mina bara fötter mot den svala emaljen i det tomma badkaret. Älskar perspektivet över trädgården som man får just från det här lilla fönstret, som är insprängt i badrumskaklet.

    Läs mer
  • Fyra veckor utan jobb?

    När du läser detta har jag precis tagit semester. Fyra lättjefulla veckor ligger som ett blankt blad framför mig. Eller där ljög jag kanske lite.

    Läs mer