Piff, Puff - Pang!

Vi har fått två nya djurinvånare, i trädgården. Piff och Puff, två minismå, men ack så fräcka, ekorrar. Ovan diskbänken har vi ett fönster och varje dag, när jag står och fyller diskmaskinen, ser jag dem i eken utanför.

Piff, Puff - Pang!

Vi har fått två nya djurinvånare, i trädgården. Piff och Puff, två minismå, men ack så fräcka, ekorrar. Ovan diskbänken har vi ett fönster och varje dag, när jag står och fyller diskmaskinen, ser jag dem i eken utanför. De söta pälsbollarna jagar varandra runt stammen och showar med sina klätterkonster. Att kila uppför eller nedför stammen går lika bra. Häromdan hällde vi ut en påse överblivna julnötter till lustigkurrarna, som tacksamma lät sig väl smaka, utan tanke på något utgånget datum. Så långt allt väl.

Ändå har jag på senare tid fått god lust att ”göra en Runar”, som den jägardotter jag är. Ja, du läste rätt. Jag vill ge de lurviga upptågsmakarna varsitt varningsskott mellan de plirande ögonen.  Varför? Jo, för lite längre upp i eken bor herr och fru flugsnappare i en holk. Sannolikt ruvar fru flugsnappare på ett antal pyttesmå, bräckliga ägg. Jag har nämligen på sistone märkt att Piffs och Puffs underhållande konster i eken inte syftar till något annat än att få avnjuta en riktig smaskig GI-frukost, bestående av flugsnapparägg.

I egenskap av småbarnsförälder känner jag starkt med makarna flugsnappare. Honan kanske ligger intet ont anande på sina skalomgärdade ungar, men hannen måste vakta på ekorrarna utanför holken dygnet runt. Likt en stridspilot gör den fem centimeter långe flugsnapparhannen modiga flygräder mot pälsinkräktarna, som då flyr hals över huvud ned på backen och in under lekstugan.

Jag blir så upprörd där jag står och skalar potatis och iakttar skådespelet. Måste världen hela tiden vara full av faror? Kan inte de stackars föräldrarna få slappna av en sekund och bara njuta av tillvaron, eller åtminstone få koncentrera sig på sina göromål, utan att ständigt parera för yttre hot? Sedan blir jag ironiskt nog varse att jag själv utför hushållsbestyren ståendes på ett ben. Det andra benet ser jag till att hela tiden hålla bakom ryggen på min nyfikna, men något ostadiga, ettårstjej som just nu upptäcker världen ur ett ”rumphopparperspektiv”.

Nu är han i farten igen – kamikaze-snapparen – till attack mot ekorrarnas giriga käftar. –Ajaj, inte diskmedlet! säger jag till ettåringen, som  fått upp skräpskåpsdörren. Och akta fingrarna! Du kan klämma dig i dörren! Jag häller vatten i potatisgrytan och ser på flugsnapparhannen som tillfälligt pustar ut på en gren. Vi måste vara starka och kämpa tillsammans, vi föräldrar.

Blogg arkiv

  • Vardagslivet i 230 krönikor

    Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

    Läs mer
  • Loppis-röra!

    Vi kommer nog i ordning på det nya stället lite snabbt och lätt. Det kommer att bli militärisk disciplin på både folk och ting och ordningen i skåp och lådor kommer att vara husmodersbloggs-exemplarisk.

    Läs mer
  • Gott om flamingos men brist på kaffe

    Det dröjde länge innan jag skulle förstå att förekomsten av en flamingo utanför husvagnen eller husbilen har en hemlig, symbolisk innebörd.

    Läs mer
  • Hej då, Villastan!

    Det kanske inte är en slump att de mest fridfulla ögonblicken för en småbarnsmamma infinner sig bakom en låst badrumsdörr. Jag står med mina bara fötter mot den svala emaljen i det tomma badkaret. Älskar perspektivet över trädgården som man får just från det här lilla fönstret, som är insprängt i badrumskaklet.

    Läs mer
  • Fyra veckor utan jobb?

    När du läser detta har jag precis tagit semester. Fyra lättjefulla veckor ligger som ett blankt blad framför mig. Eller där ljög jag kanske lite.

    Läs mer