Hett kaffe

Hett kaffe

En tio centimeter hög eldslåga från perkolatorbryggarens sladd. Den speglar sig i det rostfria kylskåpet. Jag ser den i ögonvrån först sedan tvååringen klagat på att det luktar illa i köket. Bränd plast. Visst, lågan är snabbt kvävd med brandfilten, som finurligt nog hänger i köket, men sedan kommer tankarna.

Vad hade hänt om jag inte upptäckt branden? Hade jag varit ute och lekt med barnen så skulle kanske huset för sent ha kunnat räddas. Ett problem av världslig karaktär, dock. Med tanke på att sambon alltid lämnar kaffebryggaren påsatt varje morgon, när han åker till jobbet, för att det ska finnas färdigt kaffe till en morgonrufsig mamma ett par timmar senare, så hade vi tur. Juste nog valde kaffekokaren att fatta eld klockan två på eftermiddagen och inte halv sex på morgonen med fem sovande tjejer i huset.

När man fått en andra chans blir man ödmjuk och tacksam och kan inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om det gått på annat vis. Hur hade rubrikerna i tidningen lytt? ”Mamma och fyra döttrar omkomna i häftig brand i Villastan”? Hur hade begravningen varit? Har jag ens sagt till mina anhöriga hur jag vill göra sorti? Det är sådant man inte pratar om särskilt mycket.

Jag minns så väl när jag var nitton och min åtta år äldre syster hade tre små döttrar. Hon sa då till mig att hon själv inte var rädd för att dö, men att hon hoppades att det skulle dröja för att hennes barn behövde henne. Precis så tänker jag nu. Jag minns också att hon spände ögonen i mig och sa – Monica, du måste lova mig att döttrarna aldrig blir åtskiljda vad som än händer. Om jag och Tony dör måste du se till att de får fortsätta att leva tillsammans i ett nytt hem. Jag lovade.

Visserligen är jag åtta år yngre än min syster och gjorde debut som mor vid betydligt högre ålder än hon. Syrran fick sina tre döttrar mellan tjugo och tjugofem och jag fick mina fyra mellan trettioett och trettioåtta. Men det finns ingen skillnad i hur vi känner för våra flickor och hur gärna vi vill gardera oss om något svårt skulle hända.

Därför har jag utsett min syster till reservförälder åt mina döttrar, vilket högtidligen förkunnats i fyra fadderbrev, som låsts in i Ulricehamns Sparbanks bankfack.

Det känns säkrast att förvara dem där. Man vet ju aldrig om det börjar brinna.