Flytta till annat hus eller flytta berg?

-Jag nailade dom! In your face! Utöver att jag ständigt får uppdatera mig med tonåringens vokabulär fyller trettonåringens segervisshet över att ha satt alla franskaglosorna även mig med upprymdhet. Hon liksom jag får kickar av att klara av något som är svårt.

I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.

Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.

Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.

Blogg arkiv

  • Vad är en lugn tevekväll?

    Mandelmanns. Bron. Alpin skidåkning. En massa teveprogram diskuteras i fikarummet på jobbet. Som vanligt kan jag inte vara med i debatten. Att se ett program på bästa sändningstid existerar inte hemma hos mig. Då gör jag helt andra grejor.

    Läs mer
  • Mycket liv för befarad död

    - U-port är döööööd! ropade barnen med en mun. – Vad? Har Ulricehamn dött? Eller festivalen? undrade en förvirrad mammahjärna. Det var förstås hamstern de åsyftade. Dvärghamstern, som råkar heta U-port, närmar sig ålderdom med sina två år, så visst kunde det vara så illa.

    Läs mer
  • En resumé

    Så här några dagar in på det nya året känns det naturligt att summera år 2017. Det började inte så bra. Mannen fick magsjuka på nyårsafton och drog sig undan vid tiosnåret. Själv stod jag utanför huset med de äldsta barnen vid tolvslaget och tittade på raketer. Jag höjde mitt glas mot grannfrun som också var ute och betraktade skådespelet.

    Läs mer
  • Årets julklapp = bekvämlighet

    Så hände det sig att undertecknad gick ut att ställa ett fat med gröt till småtomtarna i trädgården. Jag är alldeles övertygad om att det finns småväsen och att de servar robotgräsklipparen till nästa säsong.

    Läs mer
  • Där gick det lucia-tåget

    - Jag kommer aldrig att bli lucia på Vistaholm. Nioåringen säger det krasst och med en gnutta nyvunnen livsvisdom, tycks det. Det är kallt och mörkt på hemvägen från skolan. Ja, vad säger man som tröst?

    Läs mer