Flytta till annat hus eller flytta berg?

-Jag nailade dom! In your face! Utöver att jag ständigt får uppdatera mig med tonåringens vokabulär fyller trettonåringens segervisshet över att ha satt alla franskaglosorna även mig med upprymdhet. Hon liksom jag får kickar av att klara av något som är svårt.

I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.

Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.

Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.

Blogg arkiv

  • Att vakna till en varmdusch

    Vet du hur det känns att hälla kaffe rakt från en nyuppkokad perkolatorbryggare över handen? Det gör ont, ja. Det hände samma morgon som jag gått upp tidigt för att skriva denna krönika, innan barnen vaknat och kunde ha sprungit runt som fem olika distraktionsmoment.

    Läs mer
  • Ett spjällhus med strössel, tack!

    Det hjälper tydligen inte att göra upp en budget för sommarnöjen. Att noggrant tänka igenom vad som ska gå till Legoland, Universeum och Diggiloo. Inte när det finns andra aktörer som vill något annat och som gör allt för att motverka att någon semesterkassa ska finnas kvar när sommaren börjar.

    Läs mer
  • Lågtryck på hemmafixet när högtrycket regerar

    Treåringen klamrar sig fast i min famn, slut efter en dagisvecka. Han dreglar mot min blus och säger att han vill ha Alvedon. Är han sjuk eller bara varm? Är jag sjuk eller frisk? Omöjligt att veta i den här hettan. Ingen är som hen brukar.

    Läs mer
  • Södervänd balkong. Stammarna bytta.

    Så fort man börjat fundera på att sälja så är man redan utflyttad. Precis så sa fastighetsmäklaren. Och visst har hon rätt i det. Alla åtgärder som vi gör på huset framöver syftar bara till ett bättre försäljningsläge.

    Läs mer
  • Tack Gode Gud för kaffe och vatten!

    ”… Kaffet är kallt. Bullarna är slut. Toaletten är upptagen….” Citatet är hämtat från en monolog som Claes Eriksson i Galenskaparna hållit och där han beskriver alltings jävlighet.

    Läs mer