Flytta till annat hus eller flytta berg?

-Jag nailade dom! In your face! Utöver att jag ständigt får uppdatera mig med tonåringens vokabulär fyller trettonåringens segervisshet över att ha satt alla franskaglosorna även mig med upprymdhet. Hon liksom jag får kickar av att klara av något som är svårt.

I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.

Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.

Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.

Blogg arkiv

  • Ska jag hit - eller kanske dit?

    Men hur svårt kan det vara att komma ihåg var i parkeringshuset man ställde bilen? Det kan vara jättesvårt. I alla fall om man som jag inte lider av dåligt lokalsinne utan av TOTAL AVSAKNAD av lokalsinne.

    Läs mer
  • Förberedelse-glädje är också glädje!

    -Säg inte att du läser gravid-tidningar också! sa en väninna till mig för tiotalet år sedan, långt innan jag fick sambo och barn. Hon fällde kommentaren efter att hon sett mig bläddra i ett bröllopsmagasin.

    Läs mer
  • Piff, Puff - Pang!

    Vi har fått två nya djurinvånare, i trädgården. Piff och Puff, två minismå, men ack så fräcka, ekorrar. Ovan diskbänken har vi ett fönster och varje dag, när jag står och fyller diskmaskinen, ser jag dem i eken utanför.

    Läs mer
  • Stoppa tiden eller stoppa strumporna?

    Jag har inte pratat i telefon som enda aktivitet sedan min förstfödda såg dagens ljus, för fem och ett halvt år sedan. Stick i stäv med mindfulness-filosofin gör jag minst fem, nåja tre, saker samtidigt.

    Läs mer
  • Tand-feer och mördarskribenter

    Tanden är borta! Tjejtrion sov och sambon var inte hemma härom kvällen. Jag hade stökat undan det värsta i köket och fått igång en diskmaskin. Då upptäckte jag att mjölktanden som femåringen tappat samma dag och som hon lagt i ett glas med vatten nu var väck.

    Läs mer