Flytta till annat hus eller flytta berg?

-Jag nailade dom! In your face! Utöver att jag ständigt får uppdatera mig med tonåringens vokabulär fyller trettonåringens segervisshet över att ha satt alla franskaglosorna även mig med upprymdhet. Hon liksom jag får kickar av att klara av något som är svårt.

I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.

Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.

Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.

Blogg arkiv

  • Pinvärkar och andra pinsamheter

    Nu måste det väl ändå snart vara dags? Jag tänker på nedkomsten av kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings förstfödde.

    Läs mer
  • Upptäcka världen eller avloppsrörens insida?

    Vinterkräksjukan är ett faktum och man ligger på darrande knän och ”ropar på Ulrik” i den stora, vita porslins-trombonen.

    Läs mer
  • Hellre Saade än vimsiga spindlar!

    ”-Tå-tilla, fot-billa, ben-borra, knä-knorra, lår-lägge. Och pip i lilla vällingsäcken!” Men vad är det för pårökta tomtar som skriver våra barnramsor? Och vilka förläggare gör sedan tummen upp och låter trycka dyngan?

    Läs mer
  • Gott nytt år!

    -Ring ut det gamla! frustar Jan Malmsjö genom vit andedräkt. Och man står där med höjt glas framför teven, innehållandes något bubbel med fyrsiffrigt nummer, som en vecka tidigare rekommenderats av Carl-Jan Granqvist i radio.

    Läs mer
  • Finns det några snälla barn?

    -Mamma, kan inte du berätta vilka hyss du gjorde när du var liten? ber sexåringen, när jag lagt mig mellan henne och treåringen för att läsa godnattsaga. Visserligen vet jag att de tycker mycket mer om att höra vad jag gjorde för fuffens i forna tider än att höra vad Alice har för sig i underlandet, men jag tvekar ändå.

    Läs mer