Flytta till annat hus eller flytta berg?

-Jag nailade dom! In your face! Utöver att jag ständigt får uppdatera mig med tonåringens vokabulär fyller trettonåringens segervisshet över att ha satt alla franskaglosorna även mig med upprymdhet. Hon liksom jag får kickar av att klara av något som är svårt.

I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.

Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.

Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.

Blogg arkiv

  • Allvarligt talat

    Jag har fullt sjå med att göra i ordning tjejtrion för skola och dagis. Ackompanjerad av Fåret Shaun jagar jag tvååringen med en hårborste samtidigt som jag försöker lokalisera alla halvätna mackor, som borde förpassas till komposthinken.

    Läs mer
  • När blir det äntligen ordning?

    Där satt den! Min ansökan till ”Äntligen hemma”, alltså. Den börjar så här: ”Hej och tack för ett bra program! Vi är en familj på sex, snart sju, personer som har en extremt liten hall.”

    Läs mer
  • Om knölar och krigare

    Vi var nyinflyttade i Villastan och skulle anlägga ett trädgårdsland. Jag tog ett djupt spadtag och fick upp en extremt söndervittrad och märkvärdigt liten hästsko. Tänkte att det nog betydde tur för min familj som nyss lämnat Jönköping för att bo just här.

    Läs mer
  • Rosenbad nästa?

    Vad de har för budskap eller mission är höljt i dunkel, men det har väl knappast undgått någon att deras medlemsantal har ökat explosionsartat på sistone.

    Läs mer
  • Ingen ko på isen – trodde Sten Sture

    -Va? Är det sant? Ungefär så reagerade barnen när jag berättade att vi skulle bli en till i familjen framåt jul. Ungefär så reagerade också nära och kära och det var lätt att förstå att de i sitt stilla sinne undrade om vi hade planer på att söka till någon ny säsong av ”Familjen annorlunda”.

    Läs mer