
Flytta till annat hus eller flytta berg?
I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.
Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.
Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.
Blogg arkiv
-
Fokuserad är bara förnamnet
Jag tar upp ett blankt word-dokument och tvååringen ställer sig och hänger vid skärmen. -Radioapan! säger hon. –Nej, vi ska inte titta på radioapan nu, säger jag. –Varför? undrar tvååringen. – För att jag ska skriva en krönika, replikerar jag.
Läs mer -
Vad är grejen med musikanterna ifrån Skaraborg?
I skrivande stund är de tre äldsta barnen på väg till torget med mormor och morfar för att dansa ut granen eller julen eller Knut, eller vad det nu är man dansar ut. Jag är säker på att tjejerna kommer att uppskatta det!
Läs mer -
Precis som julsenap!
En gång i våras smög jag in på det centrala apoteket och ställde mig att titta i hyllan där graviditetstesten hänger. Oroligt kikade jag över axeln för att säkerställa att ingen jag kände skulle förstå vad jag var på väg att köpa.
Läs mer -
Dan före dan före bebis?
Det är alltid svårt att sia om framtiden. Även om jag tittar djupt ner i kaffesumpen varje morgon är det knepigt att förutspå hur nästa år ska bli, ja till och med hur denna vecka ska sluta.
Läs mer -
Lågpris på brandsläckare
-Och var hade du tänkt att ställa dem? Jag visste att frågan skulle komma. Och fast jag hade filat på mitt försvarstal hela vägen från ICA Maxi i Borås så stod jag där mållös inför sambons fråga. För det är inte lätt att placera sex pulversläckare i en redan överfull källare, som logistikmässigt är utom all räddning.
Läs mer