Flytta till annat hus eller flytta berg?

-Jag nailade dom! In your face! Utöver att jag ständigt får uppdatera mig med tonåringens vokabulär fyller trettonåringens segervisshet över att ha satt alla franskaglosorna även mig med upprymdhet. Hon liksom jag får kickar av att klara av något som är svårt.

I dessa dagar är det inte ofta jag får tillfälle att visa framfötterna i några sammanhang. Om vi inte snackar tålamodsprövningar när konflikterna står som spön i backen hemma eller utmaningar som att sätta nytt personbästa i hur snabbt man skalar två kilo potatis. Därför var det nästan lite roligt när det nu dök upp en puck att lösa i form av att förvandla huset och bohaget till visningsdugligt skick på några helger och vardagskvällar. Fast jag är en fembarnsmamma med lite för många kilon på kroppen så tror jag att actionrun-sporten hade varit något för mig. Jag tilltalas av att klättra över eller åla mig under hinder och sedan kuta mig svettig till nästa challenge. Gärna att man blir lite sexigt smutsig och blodig på vägen också. Det förhöjer bara intrycket av vilken kämpe man är.

Vad kommer den ifrån, denna tjurskallighet som ibland tar kommandot i kroppen? Är det från min far som var en framgångsrik långdistanslöpare på sextiotalet och inte sällan fick stå på prispallen på olika platser i Sverige? – Jag har då j-vlar-imej inte åkt ända hit för att bli tvåa, brukade han resonera. Pappa till och med tog sig över en älv under en fjällorientering utan att kunna simma. Han ropade till sin parkamrat att fiska upp honom på andra sidan och så vevade han sig över vattendraget på något konstigt sätt. Att springa runt det hade kostat alltför mycket tid. I min fyraårige son ser jag också en vilja att ta sig fram – what so ever. Visserligen har han inte blivit av med blöjan, men stödhjulen till cykeln har han kastat för längesen och jag får lubba allt vad jag kan för att hålla jämnt skägg med honom till Vistaholm ett kvarter bort.

Jag kanske har det i blodet, lite jag med. Det är därför jag går igång på sånt här omöjligt. Omöjligt är bara förnamnet när det gäller att få huset cleant från saker och ungar och smutstvätt vid hela tre tillfällen under en vecka, men jag gillar’t. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta sin tjurigaste sida till.

Blogg arkiv

  • Fy fåglarna, vad snöpligt!

    Det är ju nästan som att ha varit i Paris och inte sett Eiffeltornet eller att ha missat Big Ben i London. Dock har jag precis varit vid Hornborgasjön och inte sett en enda trana.

    Läs mer
  • Släpp tjejerna loss, det är vår!

    Trandans, loppis, kosläpp, tjejkväll. Kanske någorlunda samma fenomen, men ändå. Hur ska man hinna allt man vill göra i vår?

    Läs mer
  • Husdrömmar

    Jag har en stund för mig själv hemma och det hör inte till vanligheterna. Känner mig som Pippi Långstrump och vill hoppa i sängen och äta godis.

    Läs mer
  • U-port och Pärleporten

    Jag hade varit nere i källaren och fyllt en matlåda till jobbet. Kom upp till hallen, men snubblade på sista trappsteget och såg i slowmotion hur matlådan, den ännu ej lockfösedda, gjorde en volt och hamnade upp och ned i mannens kängor. Aldrig förr har han haft så mycket potatisgratäng i sina skor!

    Läs mer
  • Ljuva Feber-uari

    Vecka sju är den vecka jag mått mest illa under alla mina graviditeter och faktiskt är det så med den sjunde veckan i årskalendern också.

    Läs mer