Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Hjälp! Jag har semester!

    Då är den här. Tiden som alla relationsexperter och löpsedlar varnar för. Perioden då ljumma sommarvindar förbyts till hätska känslostormar och de högt uppskruvade förväntningarna på fyra förvärvsfria veckor faller platt när regnet står som spön i backen och barnen kivas.

    Läs mer
  • Att arbeta - en förmån

    När man börjat jobba efter många års hemmavaro så slås man av vilka arbetsförmåner det finns. Då menar jag inte träningskort eller rikskuponger, utan förmånen att få ha ett gäng arbetskamrater och ta daglig del av andra människors liv.

    Läs mer
  • Sju på tur och retur

    -Det känns som om jag behöver spy, sa treåringen. – Jag är hungrig, gnällde åttaåringen från sätet bakom. Samtidigt ålade sig ettåringen i min famn och skrek Aj!

    Läs mer
  • Duktiga mors dag

    Imorgon är det dagen då alla mödrar ska bli uppmärksammade och firade. En dag på året då man ska bli riktig uppskattad för allt man gör.

    Läs mer
  • U-port - Dasjan: 0-1

    Från mitt hem i Villastan skymtar nu två resliga huskroppar, varav den ena redan tagits i besittning av nyinflyttade. Kvarteret där Brinks trä tidigare låg börjar se bebott ut. Människor har satt sin egen prägel på balkongerna med möbler och parasoller.

    Läs mer