Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Tunnelseende – en fördel när man passerar Ulricehamn

    Jag åker där varje dag, hem från jobbet. Ändå kan jag inte sluta tänka på att när man tror att man ska få se ljuset i tunneln, snart ute ur vistaberget, så ser man istället en stor skrotanläggning, som på något tragikomiskt sätt ska välkomna utifrånkommande till Ulricehamn.

    Läs mer
  • Vårt öde står skrivet i stenen

    Det var en sån där regnig tisdag. Jag hade sovit fyra och en halv timme på natten och var väl rätt radiostyrd när jag gick från utfört värv på jobbet till bilen en tio minuters promenad bort. När jag var i höjd med min gamla boråsetta, som jag bebodde för tolv år sedan, såg jag något i ögonvrån. En slät sten låg på det lilla elskåpet, bredvid trottoaren. Vänd mig! stod det skrivet med bläckpenna på stenen. Först gick jag förbi, men kunde inte låta bli att gå tillbaka och vända på stenen. Du är vacker, stod det på stenens undersida.

    Läs mer
  • Ett glas för mycket

    -Det är glas här! Tvååringen ropar från trappan som leder upp till andra våning. Han har rivit ned ett prydnadsglas från fönstret och står mitt i splittret som spridit sig till vartenda trappsteg. Självklart är jag ensam hemma med alla barnen.

    Läs mer
  • Busa eller inte busa?

    -Mamma, får vi busringa? frågar elvaåringen och hennes kompis. Vad svarar man på det? Som tio-elvaåring började min egen fascination för gäckande av vuxenvärden, som att busringa och spionera.

    Läs mer
  • Många presenter för säkerhets skull

    - Det är ju nästan så att man skulle ha ett brännbollsträ i sovrummet, sa mannen. – Det har vi, svarade jag. Vi hade pratat om hur man skulle agera om det kom en inbrottstjuv om natten och när jag plockade fram nyss nämnda vapen ur garderoben såg han mäkta förvånad ut.

    Läs mer