Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Äntligen sommarlov!

    Nu sitter jag här, läs för en vecka sedan, helt utpumpad efter kyrkklockans klämtande i Stadskyrkan. Skolavslutningen för femmorna är avklarad och en högt älskad lärare som ska sluta är omkramad. Veckan har gått i upptrappningens tecken. Utöver att jag har börjat ett nytt jobb har jag haft att styra upp två skolavslutningar och ett släktkalas för tjugofem pers.

    Läs mer
  • Hur är det möjligt?

    Det var sista veckan på jobbet i Borås. Vi satt som vanligt och jammade i receptionen på tandkliniken en tidig morgon och vände våra kontorsstolar mot varandra för att tjôta lite innan telefonen skulle gå varm. – Jag har bott i Ulricehamn, yttrade plötsligt kollegan. – Jasså, vardå, undrade jag? – Ja, det var i närheten av Svenems möbler. Gatan hette nåt med sand, har jag för mig. – Sandängsvägen? undrade jag. – Ja, så hette den! – Det var nånstans mitt på gatan i ett hus med två lägenheter.

    Läs mer
  • Fårutflykt och ambulansfärd

    Det var förrförra helgen. Vi hade precis varit i Fästeredssund och tittat på fyrlinglammen. Ni vet den ulliga, unika syskonskaran det stod om i tidningen. Väl hemkomna hade vi slagit oss ner för att äta kvällsmat. Vi vuxna hade hällt upp varsitt glas vin.

    Läs mer
  • Skam den som ger sig!

    Det var i förliden helg. Vi befann oss vid Sturebadet och jag hade sagt till barnen att de kunde få bada, men att jag definitivt skulle stanna på land. Tänk att det skulle komma att bli precis tvärtom!

    Läs mer
  • Seriöst, morsan, du är sååå 2016!

    Från att ha varit någon som haft hyfsat bra koll på ord och deras betydelse hajar jag nada. Särskilt inte vad min äldsta dotter, som går i femman, säger.

    Läs mer