Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Tidens vindar

    Robotgräsklipparen tuggar på och kör över de nedfallna Sävstaholmäpplena på gräsmattan. Det är knappast så det är tänkt att man ska göra äppelmos. Men så gör vi moderna människor. Vi som inte hinner vara hälften så husmodersaktiga som man var förr.

    Läs mer
  • Det är stegen som räknas

    Härförleden hade jag förmånen att på Vistaholms skola lyssna till rörelseforskaren Anders Raustorp. Han pratade om vikten av fysisk aktivitet för stora och små och budskapet var inte svårt att ta till sig. Rörelse gynnar ju utöver själva fysiken också inlärningen och det psykiska välmåendet.

    Läs mer
  • Finns det lapplisor på Vintergatan?

    - Hur längesedan var det Big Bang inträffade? – Vad fanns innan det? Det är inte så ofta vi diskuterar existentiella frågor i familjen, men under semestern var vi tydligen tillräckligt avslappnade för det.

    Läs mer
  • Golvad efter dessa två veckor

    Då var äntligen perioden tillända. Den som golvslipningsänka. Mannen har slipat och lackat golven hemma, vilket praktiskt inneburit att: Kärring, ungar och möbler fått hålla sig borta från huset i två veckor.

    Läs mer
  • Många mås-ten

    När jag kommer tillbaka från den tidiga morgonpromenaden sitter hon där. Måsmamman överraskar från lyktstolpen med att försöka prickskita på mig för att hon uppfattar mig som ett hot mot hennes ännu ej flygfärdiga ungar som går på vår gata och är på väg in på vår uppfart.

    Läs mer