Vardagslivet i 230 krönikor

Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

Precis så här är livet. Det är aldrig perfekt och går sällan på räls. Ut flyger stressad mamma och låter höra en radda fula ord, som barnen tyvärr hör genom bilrutorna. Förväntningarna på hur jag ska vara som mamma infrias inte denna morgon. Och förväntningarna på hur jag ska vara som hustru kanske inte heller infrias när jag på fredagen somnar i soffan med dregel i mungipan, halvvägs in i ett sparat avsnitt av Fångarna på fortet efter hamburge-kvällsvarden då fyraåringen halvt skrek ihjäl sig för att vi inte hittade hans potta. Jag vågade inte säga att vi hade skänkt den nästan nya pottan till andra chansen på Övreskog eftersom vi tyckte att fyraåringen klarade toabesöken så bra och eftersom det kändes onödigt att ha ett så pass oestetiskt element som en plastpotta på badrumsgolvet i det nya huset. Vad jag vill komma till är att livet har blivit så mycket bättre sedan jag insett att det inte är fulländat och att det vackra bor precis mitt i stöket – i dammtussarna och i de höjda rösterna emellanåt. Där livet händer, som en känd möbeljätte brukar uttrycka det i reklamen.

Jag har, sedan jag fick barn, inte haft något behov av att visa upp en fin fasad. Många gånger har vi fått höra från barnens kompisar – Vad stökigt ni har det! men det gör inget. Barn är ärliga och det är bara ett konstaterande från deras sida. I mina krönikor har jag gärna flashat det fula och osminkade i tillvaron. Vi medbröder och medsystrar därute i kylan måste hålla varandra i handen och hjälpa istället för att stjälpa. Kan jag få någon att dra en lättnadens suck för att hen inte har det hälften så rörigt som jag så är det lätt värt det. I åtta och ett halvt år har jag skrivit krönika i Ulricehamns Tidning och eftersom det här är den sista spalten så inbjuder det till lite reflektion. Två barn har jag fött under denna tid, en gång har familjen flyttat och fyra gånger har jag bytt hårfärg. Jag kan inte förstå att jag har fått hållas så här länge, så det är bara att ödmjukt tacka för en uppfylld dröm.

 

Du kan fortsatt följa Monicas vardagsäventyr under byråbloggen på: www.monicasskrivbyra.se

 

Blogg arkiv

  • Vardagslivet i 230 krönikor

    Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

    Läs mer
  • Loppis-röra!

    Vi kommer nog i ordning på det nya stället lite snabbt och lätt. Det kommer att bli militärisk disciplin på både folk och ting och ordningen i skåp och lådor kommer att vara husmodersbloggs-exemplarisk.

    Läs mer
  • Gott om flamingos men brist på kaffe

    Det dröjde länge innan jag skulle förstå att förekomsten av en flamingo utanför husvagnen eller husbilen har en hemlig, symbolisk innebörd.

    Läs mer
  • Hej då, Villastan!

    Det kanske inte är en slump att de mest fridfulla ögonblicken för en småbarnsmamma infinner sig bakom en låst badrumsdörr. Jag står med mina bara fötter mot den svala emaljen i det tomma badkaret. Älskar perspektivet över trädgården som man får just från det här lilla fönstret, som är insprängt i badrumskaklet.

    Läs mer
  • Fyra veckor utan jobb?

    När du läser detta har jag precis tagit semester. Fyra lättjefulla veckor ligger som ett blankt blad framför mig. Eller där ljög jag kanske lite.

    Läs mer