Röd-vitt besök

Visst hade hon skickat en bild av sig själv på Messenger, men ändå? Hur skulle jag kunna urskilja henne i folkmassan som vällde ut från tåget på perrongen i Göteborg?

Förra helgen skulle min danska brevkompis från mellanstadiet komma och hälsa på. Aldrig hade vi sett varandra i verkliga livet förut. Vi hade brevväxlat ett par år när jag var i tio-årsåldern. Kontakten dog sedan ut och så för fem år sedan hittade hon mig på Facebook.

-Welcome to Sweden! hörde jag mig själv säga när jag kramade om henne och sedan föll sig allt ganska naturligt. Jag föreslog att vi skulle leta upp en asiatisk restaurang som jag hört mycket gott om, men hur skulle vi hitta den? Vi frågade i folkmyllret och det blev inte lite komiskt när vi hade råkat fråga några tyskar om vägen – som ett internationellt möte! Säkert var min brevkompis hungrig, tänkte jag, då hon åkt ända från Köpenhamn. Snart satt vi och åt dumplings med träpinnar och gav varandra en resumé över våra liv.

Det visade sig att vi lever ganska olika liv. Jag – med fem barn och hus och trädgård. Föga berest, men hängivet intresserad av allt som hör hemmalivet till. Danskan – som bor ensam i en tvåa i Köpenhamn -  men som har något så ovanligt som femtio brevkompisar världen över som hon skriver fysiska brev till och även hälsar på då och då. Hela livsstilen är anpassad efter att kunna finansiera och genomföra detta. Fyrtiotalet länder har hon besökt.

På hemvägen mot Ulricehamn tog vi vägen förbi mina föräldrar i Dalsjöfors så att jag kunde visa var jag vuxit upp. Ladugård, hönshus, torp och utedass. Jag berättade att jag var femte generationen på den här gården och det tyckte hon var häftigt. Sedan for vi förbi huset i Ulricehamn som vi står i begrepp att flytta till, så att hon vet var hon ska hitta mig nästa gång hon hälsar på. Barnen var såklart blyga när vi satt i trädgården och åt på kvällen. Även min man tyckte att det kändes lite annorlunda. Ska jag prata: Svenska, danska eller engelska, liksom? Men efter två glas rött så kan man alla språk, på något vis.

När jag dagen efter kramade henne farväl på 100-bussen mot Göteborg så kändes det lite vemodigt. När ska vi ses igen, så att hon kan lära mig lite fler danska ord? Att bara kunna säga: Flugsmällare och jordgubbar med vispgrädde kommer man ju inte så långt med.

Blogg arkiv

  • Vardagslivet i 230 krönikor

    Det är tidig morgon. Jag har precis fått in de tre barnen som ska skjutsas till Vistaholm. Backar ut med niositsbussen, varpå nioåringen ropar: - Motorvärmarsladden sitter i!

    Läs mer
  • Loppis-röra!

    Vi kommer nog i ordning på det nya stället lite snabbt och lätt. Det kommer att bli militärisk disciplin på både folk och ting och ordningen i skåp och lådor kommer att vara husmodersbloggs-exemplarisk.

    Läs mer
  • Gott om flamingos men brist på kaffe

    Det dröjde länge innan jag skulle förstå att förekomsten av en flamingo utanför husvagnen eller husbilen har en hemlig, symbolisk innebörd.

    Läs mer
  • Hej då, Villastan!

    Det kanske inte är en slump att de mest fridfulla ögonblicken för en småbarnsmamma infinner sig bakom en låst badrumsdörr. Jag står med mina bara fötter mot den svala emaljen i det tomma badkaret. Älskar perspektivet över trädgården som man får just från det här lilla fönstret, som är insprängt i badrumskaklet.

    Läs mer
  • Fyra veckor utan jobb?

    När du läser detta har jag precis tagit semester. Fyra lättjefulla veckor ligger som ett blankt blad framför mig. Eller där ljög jag kanske lite.

    Läs mer