Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Vad är en lugn tevekväll?

    Mandelmanns. Bron. Alpin skidåkning. En massa teveprogram diskuteras i fikarummet på jobbet. Som vanligt kan jag inte vara med i debatten. Att se ett program på bästa sändningstid existerar inte hemma hos mig. Då gör jag helt andra grejor.

    Läs mer
  • Mycket liv för befarad död

    - U-port är döööööd! ropade barnen med en mun. – Vad? Har Ulricehamn dött? Eller festivalen? undrade en förvirrad mammahjärna. Det var förstås hamstern de åsyftade. Dvärghamstern, som råkar heta U-port, närmar sig ålderdom med sina två år, så visst kunde det vara så illa.

    Läs mer
  • En resumé

    Så här några dagar in på det nya året känns det naturligt att summera år 2017. Det började inte så bra. Mannen fick magsjuka på nyårsafton och drog sig undan vid tiosnåret. Själv stod jag utanför huset med de äldsta barnen vid tolvslaget och tittade på raketer. Jag höjde mitt glas mot grannfrun som också var ute och betraktade skådespelet.

    Läs mer
  • Årets julklapp = bekvämlighet

    Så hände det sig att undertecknad gick ut att ställa ett fat med gröt till småtomtarna i trädgården. Jag är alldeles övertygad om att det finns småväsen och att de servar robotgräsklipparen till nästa säsong.

    Läs mer
  • Där gick det lucia-tåget

    - Jag kommer aldrig att bli lucia på Vistaholm. Nioåringen säger det krasst och med en gnutta nyvunnen livsvisdom, tycks det. Det är kallt och mörkt på hemvägen från skolan. Ja, vad säger man som tröst?

    Läs mer