Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Också en sport

    Vissa springer UT-milen. Andra kruppvandrar. Själv tillhör jag de andra i dagsläget. Det är en sport för sig som inte alla har testat och som kan bjuda på oväntade upplevelser.

    Läs mer
  • En välsignad tur i oturen

    Sällan hade en utflykt varit så väl förberedd. Påsarna med gulaschsoppa låg jämte trangiaköket och sittdynorna likaså. Solen sken från en klarblå himmel och barnen var nästan sams i bilen.

    Läs mer
  • Äggstra tacksam i påsk!

    Jag satt på sängkanten i mitt flickrum och läste i Barnens bibel om vad påsken innebär. Så pass vett hade jag faktiskt redan som tioåring att jag tyckte det var viktigt att förstå hur olika högtider har uppstått.

    Läs mer
  • Dubbla kalas – dubbel städångest

    Jag kände att jag var tvungen att kommentera det hela förra helgen, när jag lassade upp fyra kilo smågodis på bandet i affären. – Jag jobbar på tandvården, var allt jag fick fram. Förvisso sant, men hur gick det där ihop?

    Läs mer
  • Alla yogar vi på olika sätt

    Vi äntrade SPAt vid halvtiotiden på morgonen förra lördagen. Förföriska rökelsedofter ledde oss fram till den mosaikbeklädda poolen vari det turkosblå vattnet låg spegelblankt. Den för dagen inhyrda yogainstruktören hälsade oss välkomna med ett hälsosamt leende.

    Läs mer