Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Att vakna till en varmdusch

    Vet du hur det känns att hälla kaffe rakt från en nyuppkokad perkolatorbryggare över handen? Det gör ont, ja. Det hände samma morgon som jag gått upp tidigt för att skriva denna krönika, innan barnen vaknat och kunde ha sprungit runt som fem olika distraktionsmoment.

    Läs mer
  • Ett spjällhus med strössel, tack!

    Det hjälper tydligen inte att göra upp en budget för sommarnöjen. Att noggrant tänka igenom vad som ska gå till Legoland, Universeum och Diggiloo. Inte när det finns andra aktörer som vill något annat och som gör allt för att motverka att någon semesterkassa ska finnas kvar när sommaren börjar.

    Läs mer
  • Lågtryck på hemmafixet när högtrycket regerar

    Treåringen klamrar sig fast i min famn, slut efter en dagisvecka. Han dreglar mot min blus och säger att han vill ha Alvedon. Är han sjuk eller bara varm? Är jag sjuk eller frisk? Omöjligt att veta i den här hettan. Ingen är som hen brukar.

    Läs mer
  • Södervänd balkong. Stammarna bytta.

    Så fort man börjat fundera på att sälja så är man redan utflyttad. Precis så sa fastighetsmäklaren. Och visst har hon rätt i det. Alla åtgärder som vi gör på huset framöver syftar bara till ett bättre försäljningsläge.

    Läs mer
  • Tack Gode Gud för kaffe och vatten!

    ”… Kaffet är kallt. Bullarna är slut. Toaletten är upptagen….” Citatet är hämtat från en monolog som Claes Eriksson i Galenskaparna hållit och där han beskriver alltings jävlighet.

    Läs mer