Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Kroppen skrumpnar

    - Du är lite presbyop, så optikern. – Pressbyrå vaddå? undrade jag. – Ålderssynt, förklarade synexperten. Se, nu kom det där med åldern igen!

    Läs mer
  • Lat och ledig

    Vad skönt för dig med en ledig dag säger kollegorna medan de visualiserar hur jag puttat gunga i en solig lekpark och eventuellt också bakat bullar på eftermiddagen. Det enklaste är att bara le och hålla med. Att inte förklara.

    Läs mer
  • Hårresande upplevelse

    Ungefär en gång om året måste jag göra något knäppt för att känna mig levande. Ofta handlar det om att gå utanför komfortzonen en aning. Härom veckan var det dags igen.

    Läs mer
  • Med småbarn får man aldrig bygglov

    När man är mer rik på idéer än pengar är det lätt att gör-det-själv-projekten står som spön i backen och det är väl bra…. Om man har tid för dem.

    Läs mer
  • Tappat hoppet

    Det är ju inte så att man planerar att man ska tappa trosorna på systerdotterns bröllop. Sådant händer bara mig ibland och ingen är mer förvånad än jag.

    Läs mer