Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Min första kontakt med Ulricehamn var ett misstag

    Jag var sexton år, hade varit på fest i Borås och råkat somna på sista nattbussen till Dalsjöfors. Med sömndregel i mungipan vaknade jag med ett ryck i Rångedala. Sprang fram i mittgången och ville hoppa av i farten.

    Läs mer
  • Också en sport

    Vissa springer UT-milen. Andra kruppvandrar. Själv tillhör jag de andra i dagsläget. Det är en sport för sig som inte alla har testat och som kan bjuda på oväntade upplevelser.

    Läs mer
  • En välsignad tur i oturen

    Sällan hade en utflykt varit så väl förberedd. Påsarna med gulaschsoppa låg jämte trangiaköket och sittdynorna likaså. Solen sken från en klarblå himmel och barnen var nästan sams i bilen.

    Läs mer
  • Tankar från en skolbänk

    Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

    Läs mer