Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Livet är en brant stigning

    Lika bra jag erkänner det på en gång. Vi gick aldrig på världscupen. Men min man lät barnen se invigningen efter utvecklingssamtalet med ena dotterns lärare och vi hejade på mentalt hemma ifrån huset under förliden helg.

    Läs mer
  • Go, gurkmeja, go!

    Ett nytt år är ofta förknippat med nyårslöften. Jag har inte avlagt något nyårslöfte men jag har mer och mer börjat intressera mig för det här med antiinflammatorisk kost.

    Läs mer
  • Krupp och klimatångest

    Tioåringen är förtvivlad. I tvättmaskinen snurrar de julgranskulor som hon haft i öronen över jul och som hon lånat av en kompis och dyrt och heligt lovat att lämna tillbaka, intakta. Hur kunde de hamna där? Och hur stannar man ens en tvättmaskin in action?

    Läs mer
  • Bokningen – en resa i sig

    Eran då man hade tid att syssla med endast en sak i taget är sedan länge förbi. Mindfulness och julefrid är liksom ersatta av multitasking och splittrat fokus. Såklart gör jag något samtidigt som jag skriver krönika. Jag står i telefonkö till ett resebolag som på engelska betyder biljett.

    Läs mer
  • Plötsligt händer det!

    Alltså, den där stressen när man stämplar ut och husvisningen börjar om tre minuter. Man tänker: Jag ska nog snart vara där, men har glömt att man tog niositsbussen till jobbet. Och att det har bildats ett rejält frostlager på bilen medan man gjort skäl för sin lön i åtta timmar.

    Läs mer