Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Kom inte och säg att jag är grå!

    Frisörskan analyserade mitt hår under tystnad och jag satt under capen och väntade med en skvallertidning i handen. Till slut sa hon: - Jag ser ett grått hårstrå. Om det finns några fler kanske det får blir färg istället för toning.

    Läs mer
  • Fars dag – mors huvudvärk

    Glöm inte att det är fars dag imorgon! Råkar du vara mor så gäller det att påminna dina barn om att hitta på något att förära pappfiguren. En teckning? Kanske en utflykt?

    Läs mer
  • Hjulpyssel och släktforskning

    Det är nåt med den där hemvändarprylen. Jag menar inte på juldan när man träffar gamla polare ute i svängen på hemorten, utan när man kommer med hela sin familj och byter däck på bilen hemma hos päronen.

    Läs mer
  • Välbehövlig verklighetsflykt

    Så satt vi då fastspända i niositsbussen och styrde kosan mot Göteborg. Bort från, läxor, dåligt väder och virusinfektioner. Varför tog vi inte enkel biljett?

    Läs mer
  • Snart IT-expert

    Allt som slutar på –it är en jûmla skit. Jag viste tills nyligen inte var tonsillolit var, men så stod äldsta dottern och speglade sig och sa: Vad sjutton är det där?

    Läs mer