Tankar från en skolbänk

Så satt man då i tolvåringens klassrum i ett sista föräldramöte för den period som kallas mellanstadiet. Hur fort gick inte den då?

Det är alltid nostalgi att sitta i ett klassrum. Du vet hur det doftar. Några rastlösa händer har ristat in ord och streck i bänkarna. Andra rastlösa händer har fyllt urgröpningarna med suddgummifnas. I alla fall gjorde jag så när jag var liten. Jag lekte att jag fyllde tänder med amalgam. Nu satt jag då i äldstadotterns klassrum på Bogesund på det sista föräldramötet i mellanstadiet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. Det kändes inte längesedan jag själv var tolv år och slutade sexan. Jag hade tubkjol i trikå och mintgröna nylonstrumpor. Det var åttiotal, så klart. Och nu? Med samma barnasinne fast i en medelålders kropp sitter jag i min dotters skolbänk. Pappan bakom drabbades tydligen också av nostalgi för han skämtade om att han skulle dragit mig i håret om jag hade haft min bänk lite närmare hans.

Det var mycket snack om klassresan. Jag tänkte på vilken resa jag själv gjort sedan jag var tolv bast med tandställning, scoutmedlemskap och kaninskötsel som största intresse. Sen tänkte jag på alla resor jag inte gjort tack vare att jag haft fullt upp att föda upp fem barn och slita för brödfödan genom en pinsam radda diversejobb, arbetslöshet och föga framgångsrika starta-eget-satsningar. Jag har då inte skitat ner luften med för mycket flygresande i alla fall, brukar jag tänka när den ena vackra stranden efter den andra uppenbarar sig för mig bland datorns bakgrundsbilder. Den enda solresa jag gjort egentligen var den till Rhodos med min kusin när jag var nitton år. I år är jag fyrtiofyra och jag kommer inte hinna se alla världens hörn innan jag lägger näsan i vädret. Men vad gör väl det? Om jag fick välja igen skulle jag inte hellre vilja göra en annan resa än den jag gjort – den att få uppleva att bilda en stor, fin familj.

Klassresan ser ut att gå till varbergstrakten i maj. Det kommer att bli mångkamp och mycket annat roligt. För min egen del kommer jag att fortsätta den personliga mångkampen för att öka möjligheterna att se mig omkring, öka självförtroendet, öka träningen, öka lönen, ja – kort sagt öka i största allmänhet. I Ulricehamn är det jäkligt backigt och man kan knappast bromsa sig ur en uppförsbacke.

Blogg arkiv

  • Påskharen kom med penicillin

    Hade det inte varit för att fyraåringen fick öroninflammation så hade jag firat påsk i Uppsala istället för i Dalsjöfors hos mor och far. Och när somliga föräldrar gömmer ägg till barnen så gömmer andra penicillin i påskmaten.

    Läs mer
  • Fy fåglarna, vad snöpligt!

    Det är ju nästan som att ha varit i Paris och inte sett Eiffeltornet eller att ha missat Big Ben i London. Dock har jag precis varit vid Hornborgasjön och inte sett en enda trana.

    Läs mer
  • Släpp tjejerna loss, det är vår!

    Trandans, loppis, kosläpp, tjejkväll. Kanske någorlunda samma fenomen, men ändå. Hur ska man hinna allt man vill göra i vår?

    Läs mer
  • Husdrömmar

    Jag har en stund för mig själv hemma och det hör inte till vanligheterna. Känner mig som Pippi Långstrump och vill hoppa i sängen och äta godis.

    Läs mer
  • U-port och Pärleporten

    Jag hade varit nere i källaren och fyllt en matlåda till jobbet. Kom upp till hallen, men snubblade på sista trappsteget och såg i slowmotion hur matlådan, den ännu ej lockfösedda, gjorde en volt och hamnade upp och ned i mannens kängor. Aldrig förr har han haft så mycket potatisgratäng i sina skor!

    Läs mer